Nu var det ett tag sedan jag skrev just i den här bloggen. Näst intill självdött har den. Dags att ruska liv i den igen!
Jag mår gott, jag har det bra, och jag skiter i vad en del andra verkar ha för huvudbry. Tänk att man aldrig slutar fascineras över vad som händer i en del relationer? Man går i godan ro och tror att man är vän med allt och alla. Och så visar det sig att det är nåt helt annat. Jag har levt tillräckligt länge för att veta att folk kommer och går i mitt liv - en del försvinner för evigt, en del blir lite avlägsna en stund men kommer tillbaka, och en del... ja... det vete sjutton. Men tokigast är det väl i alla fall de gånger jag faktiskt inte fattar ALLS varför någon liksom sneat ur? Vad har man för glädje av att sitta och sura på någon som ändå inte har nån aning om varför - eller ens att nån ÄR sur? Eller vad man nu kan vara? Är det inte mer reko att säga vad man spårat ur på?
Nåja, jag sitter i alla fall inte i sjön! Kram på dig eter-rymden!
/Ylva
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar