Söderut och oroad

Sitter på ett tåg väg söderut - till Malmö på kurs - och oroar mig för rapporten från Norrland. Fick ett mess från Mia att mamma hade så ont i höften, inte kunde gå, att hon fick lov att transporteras med ambulans till Sunderbyns sjukhus :-( Känner mig oerhört oroad! Oroad för såväl mamma som Chrllle!

Mia ringde just. Mamma var i alla fall på väg och Chrille än så länge hemma. Mia själv satt på vårdcentralen och väntade på vaccination. Jag ska prova ringa Chrille framåt kvällen.

Synd & saknad

Nu har det snart gått ett år sedan. Nästan ett helt år - utan att jag ens fattat varför. Jag gjorde i alla fall ett försök att ta reda på vad det handlade om, och varför. Men fick inget svar på den frågan. Och nu idag har jag tydligen uttryckt något galet igen - så nu är jag tydligen inte med på listan över vilka som får se vems inlägg på FB. Och ändå tydligen fortsatt vän med vederbörande... bara en sån sak är ju lite konstigt? Om man inte vill ha kontakt, men ändå hålla kvar ett litet halmstrå? Eller?

Jag kan tycka att det är oerhört tragiskt. Det känns på något sätt som nån slags missriktad energi. Eller bara ovilja. Och jag tänker inte tvinga mig på någon - vill man umgås med mig får man helt enkelt ta upp den kontakten själv. Jag trugar inte.

Norröver

Nu är vi på väg norrut - jag, Hasse, Agneta och Sixten. Vi startade från Vallentuna vid 7-tiden och det har gått rätt segt. Framförallt för att vi blev stående på E4:an mellan Månkarbo och Tierp på grund av en trafikolycka.

Därefter har vi haft en pinkpaus vid Gävlebro, och stannade till för lite kaffe & mackor strax före Tönnebro.

Nästa stopp var sedan vid Högskustebron.

Dock grått och bara 14 grader varmt. Passade på att nyttja toan och ta några bilder av bron. Vi satsade på att hitta en rastplats med tak utifall det tänkte bli mer regn.

Så vi hittade det här stället strax före Docksta där vi kunde äta vår lunch och Hasse passade på att promenera lite med Sixten.

Nybäddat

Nya sängen får definitivt minst en nia av tio i testsovande redan natt ett! I hopbyggande blir betyget betydligt svagare... helt slut igår kväll efter att Hasse och jag med gemensamma krafter ägnat säkert tre timmar till att "snickra" säng. Påsarna med skruvar, plugg och pryttlar var verkligen inte att leka med! *puh* nu äntligen klart alltså. Känns ändå som ett gott betyg som par att efter mer än 30 år tillsammans fortfarande kunna bygga ihop en möbel utan att "ha ihjäl" varann ;-)

Orädda :-)

Dammat av moppen

Härom dan tänkte jag att "det vore ju kul att kanske börja blogga!"... och så insåg jag ju sen att det har jag ju gjort HÄR i fem år lite drygt. Och ändå har det inte känts så - det har mest varit ett "test", och ett sätt att dela med mig av lite bilder till framför allt mina kära Mamma & Chrille ♥ Och som vanligt går tydligen tiden fort när man har roligt. Jag kan ju inte direkt påstå att jag ansträngt mig ;-) men jag kanske borde ta mig i kragen och bli lite flitigare!

Poolkanten

Sitter på poolkanten, fötterna i blötan, läser god bok, Mix Megapol skvalar ikapp med poolpumpen. För övrigt tyst och stilla så när som på lövens stilla prassel.

Sämre kan man ha det

Gräsligt?

... hm... jamen... vad får de allt ifrån?! :-)

Okända?

På Facebook brukar det ofta dyka upp en radda med namn under en rubrik med "personer du kanske känner" - jag tycker det skulle varit mycket roligare med en massa namn på folk jag kanske inte känner? Lite random, lite nytt, lite kul, lite oväntat. Sånt gillar jag :-)

Long time, no see...

Nu var det ett tag sedan jag skrev just i den här bloggen. Näst intill självdött har den. Dags att ruska liv i den igen!

Jag mår gott, jag har det bra, och jag skiter i vad en del andra verkar ha för huvudbry. Tänk att man aldrig slutar fascineras över vad som händer i en del relationer? Man går i godan ro och tror att man är vän med allt och alla. Och så visar det sig att det är nåt helt annat. Jag har levt tillräckligt länge för att veta att folk kommer och går i mitt liv - en del försvinner för evigt, en del blir lite avlägsna en stund men kommer tillbaka, och en del... ja... det vete sjutton. Men tokigast är det väl i alla fall de gånger jag faktiskt inte fattar ALLS varför någon liksom sneat ur? Vad har man för glädje av att sitta och sura på någon som ändå inte har nån aning om varför - eller ens att nån ÄR sur? Eller vad man nu kan vara? Är det inte mer reko att säga vad man spårat ur på?

Nåja, jag sitter i alla fall inte i sjön! Kram på dig eter-rymden!
/Ylva