Hennes slutord

Jag läste det, jag blev förbannad - tänkte att jag skulle tillverka ett egendesignat vykort med texten "Ät skit å dö kärring!". Jag sansade mig, stoppade ner brevet i kuvertet igen och la det långt, långt ner i min fullproppade kasse jag jämnt släpar runt på. Nu många dagar senare plockar jag upp brevet igen - läser det och börjar fundera. Och vägrar låta mig dras ner till hennes låga nivå.

Hon skrev;

"Det bjuder mig emot att över huvudtaget betala ut något arv till min makes barn, eftersom de inte har haft någon kontakt med sin far på många år. Emellertid måste lagen följas."

Ja, kära lilla "plastmamma"... Vad kan man säga? Vad är den största orsaken till vår brist på umgänge med vår far? Det kan inte delvis ha att göra med att ni sedan flera år var bosatta i södra Spanien? Bara som en grundförutsättning liksom. Sen måste jag ju tillstå att i alla fall jag haft usel kontakt med pappa de sista åren. Dock har jag också fog för att misstänka att flertalet av de brev och vykort som jag faktiskt HAR skickat till honom aldrig kom hela vägen fram till hans kännedom! Postgången till Spanien kan inte vara så erbarmlig... Och den största orsaken till min bristande socialisering med kära pappa var faktiskt... jo, just det. Just hon. Inte bara min brist, utan även mina systrars brist på umgänge med pappa hängde faktiskt mest på det. Så är det.

När jag som skilsmässobarn av olika anledningar flyttade hem till pappa när jag var i fjortonårsåldern hade jag ständigt dåligt samvete för att pappa "satt ensam hemma". Själv sprang jag redan då i 180-knyck med massor av aktiviteter - ridningen, fotbollen, friidrotten, förutom det mest skitjobbiga av allt; vara tonåring.






... skit också... nu råkade jag kolla på när Figge dansade vals till Cavatina i Let's Dance... och jag storbölar. Skit, skit, skit. Det blev liksom för mycket i kombination med vad jag satt och tänkte på.

Nu blir det paus...