Hur är man funtad om man som jägare å ena sidan hävdar att "det inte är själva skjutandet som är grundbulten, det är att få komma ut i naturen" eller att "man faktiskt jobbar med viltvård" och sedan på blodigt alvar känna sig hotad av drygt 220 vargar? De 12.000 jägare som anmält sig till vargslakten... eh , "vargjakten" som idag denna för vargen så svarta dagen, har i sanning verkligen gett patetismen ett ansikte... Vuxna modiga slaktare, eh, jägare menade jag ju... så rädda för 220-250 vargar? Vad kallar man en sån feghet? Modiga mindre män?
Man säger att en av orsakerna till att man nu ska skjuta av en del vargar är att det är så många jakthundar som attackerats... ja, men att det årligen förolyckas en massa jakthundar på grund av att de kommit ivägen för jägarnas kulor, det pratar man inte lika högt om? Att vargarna försvarat sig om jakthundar är väl inte märkligt? Att andra hundägare oroar sig för att deras hundar ska bli vargmat, att de inte törs släppa dem - men ska inte hundar vara kopplade mestadelen av året? Hemma hos mig upplever jag MER besvär av lösspringande hundar än vad jag gjort alls utav vargarna som bevisligen funnits i mina trakter under många år...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar