Brevväxling med pappa

Jag har i helgen rensat en massa gamla papper och prylar hemma. Det brukar bli rena nostalgitripperna. Den här gången råkade jag hitta ett gammalt brev från min pappa. Det var daterat den 1 dec 2002, och lyder som följer:

"Hej Ylva & Hasse!
Nu är det snart ett år till som har gått utan att jag har hört något från er. Jag undrar om jag har gjort något som inte passar er? Ni har en stående inbjudan att komma hit. Jag tror att ni behöver miljöombyte och se något annat än Angarn. Vi bjuder på husrum och hämtning i Malaga. Många hälsningar till er alla. God Jul och Gott Nytt år från,
Nisse! & Luisy"

Och så har han skrivit till deras nya adress samt ett PS. "Det går bra med den gamla adressen också".

Tillsammans med detta hittade jag också mitt svar som jag så noggrant och prydligt tagit en kopia av. Och ett utdrag från mitt rätt långa svar:

"Att det har tagit mig tid att få iväg det här brevet har väl inte enbart berott på jobb, häst mm - jag har faktiskt funderat en lång stund och rivit mig fundersamt i huvudet. Du skrev att det snart hade gått ännu ett år sen du hörde något ifrån oss sist och du undrade om du gjort något som inte passade oss. Uppenbarligen fungerar alltså definitivt INTE den gamla adressen (den enda jag hade) - eller så har breven jag skickat gjort helt andra utflykter än hem till dig!? Från oktober 2001 har jag bland annat skickat brev till Fars dag, julkort 2001 samt till din födelsedag 2002. När jag sedan av en slump hörde av TN att ni hade flyttat så antog jag snarare att det var JAG som inte passade eftersom jag inte fick den nya adressen... Att ni sedan dök upp i Sverige, åkte till Norrland och bodde hos TN utan att ens knysta om att ni var här, ja då tänkte nog inte bara jag att det var något befunnits opassande. Och om du nu inte minns det så träffades vi ju av en slump på Odal i somras när du var där med BN!? Ja, ja, nog om det och vem som inte passat vem, synd är det i alla fall."

När jag hade läst detta ett par gånger kände jag mig inte bara ledsen längre utan mest förbannad. Jag kände mig mest förbannad eftersom pappas spanska fru dragit ut på hela arvsskiftet mm efter pappas död i mer än fem år. Och just nu hotar hennes advokat med att stämma mig och mina systrar för att få oss att skriva på ytterligare papper för att slutföra hennes pappersarbete med detta i Spanien. Jag har just gått med på att vi SKA göra det. Men när jag hade läst detta kände jag egentligen mest för att ringa upp hennes advokat och be henne dra dit pepparn växer - stäm mig för f*n! Jag vet att stämningen är mycket mer luft än konkret verklighet och jag känner mig just nu otroligt sugen på att låta advokaterna ta sig en runda i ärendet.

Sanningen är att kärringen har suttit där och beklagat sig över hur dumma jag och mina systrar har varit. Att vi inte har brytt oss om vår pappa osv. När sanningen är att det är HON som har sett till att det verkat som om vi inte brytt oss om honom. Sanningen är att alla de brev, kort mm som jag skickade till pappa - ALDRIG KOM FRAM! HON tog dem, HON missunnade honom vår kontakt. Och jag kan tänka mig att hon måtte ha känt sig så förbannat nöjd när hon äntligen efter så många år lyckades slå hål på min och pappas kontakt med varandra. Men sån är hon - hon funkar liksom lite grann som kinesisk vattentortyr = droppar vattnet tillräckligt länge på en och samma punkt så blir det till slut en grop även i granit.

Kärring!

Tänja på gränserna

Testade en yogarörelse idag - och blev glatt överraskad. Jag är antagligen inte fullt lika stel och orörlig som jag kanske tror ibland. Yippi-kai-yey ;-)

Såna här dagar

Det är just såna här dagar - när en massa ungar tar studenten, familjer samlas - som jag ibland kan känna ett sting av saknad. Jag kan sakna den närhet, den familjetillhörighet, som fanns då. Men sen tänker jag; Näe, jag har ingen längtan efter att umgås med folk som inte vill vara med mig, jag ser ingen anledning till att anstränga mig, att försöka nå fram, anpassa eller vad det nu kan vara - för någon/några som uppenbarligen inte gillar mig som den jag är, för det jag gör/gjort, eller vad det nu kan vara. Då hänger jag hellre med folk som är som jag själv :-) Och jag är ju inte precis ensam <3 p="">

Vill ha!

Den här är ju bara för bra! Visserligen inte tillgänglig på marknaden än - men jag ser fram emot när den väl kommer! Tänk att bara vifta lite med blåtandsringen för att byta bilder i en powerpointpresentation, eller leta reda på en film i Netflix :-) (ja, jag vet... det verkar finnas begränsade möjligheter för ringen... men jag vill i alla fall ha...)

Sov gott Fluffy...

Det står en liten kartong inne på garagegolvet. En kartong som har innehållit en "tepanyaki grill" vi fick i julklapp för sisådär 20 år sedan. Nu innehåller den en liten fluffig kattkropp insvept i en stor vit handduk. Jag har just varit hos veterinären och låtit lilla Fluffy få somna in. Det var just det hon liksom gjorde efter den där inledande sprutan med sömnmedel. Jag var så oerhört orolig att det skulle bli lika hjärtslitande upprörande som det var i höstas när jag tog bort Fleecan, Fluffys syster. Men den här gången var det precis så lugnt och stilla som jag upplevt det så många gånger tidigare. Oavsett vad man har för orsak att åka till en veterinär så borde man åka till Jerker på Veterinären i Vallentuna - så varmt, så omhändertagande, så professionellt, och så kunnigt. Han konstaterade att Fluffy inte bara hade stora, stora cancersvulster i magen, det hade även spridit sig till lymfan, och hon hade blåsljud på hjärtat och troligen struma. Till råga på allt hade hon tydligen skadat en tand också. Så det kändes helt rätt att låta henne få somna in. Det gör ju inte mindre ont i hjärtat för det...

Kul cool leksak!

Kände mig spendersam en dag och beställde ett varsitt FitBit-armband till mig och Hasse. Och... Ja, det är ju rätt kul faktiskt! :-) En kombinerad stegräknare, sleeptracker, väckarklocka, osv. Enligt den har jag snittat 14.174 steg per dag, bränner ca 2.100 kalorier om dan och går lite drygt 6 mil på en vecka. Intressant nog har jag nye ens haft studiebesökare att valla runt under dessa två veckor, jag har ÄNDÅ lyckats röra på mig så mycket? Tur man har häst ;-)

Smarrigt smör?

Det här måste jag prova: http://finnsdetriktigmat.wordpress.com/2013/06/23/bredbart-smorgas-smor/
Verkar gott och smidigt!

Barnsligt kul!

Jag vet egentligen inte varför... men, jag blir så himla full av fniss av att mikra skumtomtar! :-)

Dags att rensa ut gammal skit?

Satt just och funderade en stund. Utav någon - för mig helt okänd -  anledning så har min systerdotter stängt mig ute från sitt liv sedan någon gång före förra julen. Jag vet faktiskt fortfarande inte varför. Jag skickade ett sms någon gång i november 2012 för att höra mig för vad hennes barn önskade sig i julklapp. Som svar fick jag; "I år blir det enkelt, vi har bestämt oss för att sänka kraven och struntar i julklapparna. Ungarna önskar sig inget, bättre att sätta in pengarna till rädda barnen eller nåt".

Jamen WTF?! Där satt jag som ett frågetecken och fattade ingenting? Jag grubblade och grubblade. Jag har funderat fram och tillbaka på det så många gånger och kommit fram till att det enda tänkbara måste vara min kommentar om porträttet hon hade av min hatade "styvmor" i sin bokhylla. Systerdotter berättade att hennes dotter hade fått ett så fint porträtt från fotografen efter hennes deltagande i "Vallentunas Lucia" - och det enda jag sa var; "jaha, ja det kanske ska stå på hedersplatsen intill idolbilden av "styvmor" som du har i bokhyllan?" Om det nu var så oerhört upprörande varför sa hon inget då? Nä, då bara log hon och sa nånting om att "nä, det kunde hon väl lika gärna ställa på golvet" eller nåt liknande. Så, om det nu VAR det så var jag då helt ovetande om det när jag skickade min fråga om julklapparna. 

När jag den 9 december (fortfarande 2012) hjälpte sambons bror att starta upp den iPad han fick av mig och sambon i födelsedagspresent, så hjälpte jag honom även att fixa ett FB-konto. När jag då kikade runt bland mina vänner på FB, för att rekommendera några av dem till honom, så upptäckte jag att systerdotters dotter tydligen inte var kvar bland mina FB-vänner. Nämen?! Och jag var då övertygad om att jag måste ha lyckats fibbla bort henne, så pinsamt! Dagen efter ringde jag till systerdotter av två anledningar; för att undra över "julklappshistorien" och försöka reda ut hur pinsamt jag lyckats snilla bort hennes dotter på FB. Så jag ringde, och jag undrade stillsamt; "men hörru, jag måste fråga, VEM är det som är i nåd? Är det jag eller barnen?!" Och som svar fick jag bara nån story om hur jobbigt det var med all julhysteri, med all stress inför jul, hur upphaussat det där med jul var. Ja, så kan det ju vara, tänkte jag då. Och så berättade jag att jag tydligen hade snillat bort dottern på FB. Då kröp det till slut fram att njaeee.... så var det nog inte. Det var min systerdotters dotter som redan i SEPTEMBER hade plockat bort mig från sin vänlista! ???? Och orsaken till det skulle vara att jag på FB hade skrivit något om särskrivning och liknande, vilket hon i sin tur hade tagit illa upp av på grund av hennes dyslexi... 

Varför tar man bort någon som vän utan att förklara varför? Varför kunde ingen sagt vad det handlade om? För allvarligt talat... för att jag gillar sidan som är emot särskrivning så innebär inte det att jag skulle se ner på min systerdotterdotters läs- och skrivsvårigheter, aldrig! Från det att systerdotterdottern hade tagit bort mig från vänlistan (vilket jag ju inte ens hade uppfattat....) hade jag ju träffat henne i verkligheten flera gånger? Och då hade alla låtsas som ingenting? Vi hade fikat, skrattat, pratat, jag hade haft med mig kläder som jag sorterat ut och undrade om hon ville ha, osv. Inte ett ord. Inte ett ord. Jag tycker det är oerhört märkligt. Att bara bli avpolleterad av någon jag haft mycket nära mitt hjärta, någon jag brytt mig väldigt mycket om, någon jag kunnat göra i stort sett ALLT för? En nära, nära familjemedlem?

Ja, eftersom min systerdotter sagt att jag borde skänka julklappspengarna till rädda barnen eller liknande så gjorde jag ju det. Mina tre systerdotterbarn fick varsitt skolår till ett barn i någon fattig del av världen. För det tackades jag med ett sms från systerdotterns dotter. Uppenbarligen var jag på svartalistan insåg jag då. Och har tydligen varit det sedan dess för jag har inte hört ett ljud från henne sedan det där samtalet den 10 december 2012. Under året som gått har jag fortsatt på temat "rädda barnen" och senast jag hörde något av dem var i juli när systerdotters dotter sms'ade ett tack efter att hon fick en get i födelsedagspresent. Ja, alltså inte en get så där alltså, utan till någon fattig byinnevånare. Så under hösten tänkte jag att, ja nu närmar sig julen, och jag tänker nog inte fortsätta försöka ge presenter till några som uppenbarligen inte vill ha med mig att göra.

Någon gång under hösten hamnade jag tydligen ÄNNU längre ner på poppis-listan hos systerdotter. Det var efter att jag kommenterat en bild som min syster hade lagt ut på FB (alltså systerdotters mamma). Det var en bild från systersonens dotters dop då syster hade lyckats ta en bild av alla sina fyra grabbar på en och samma bild. Någon annan hade kommenterat det med att det ju var roligt med alla barnen på EN bild, och jag kommenterade det med "nja, att få med ALLA barnen på en bild skulle nog inte vara möjligt. Det var tydligen inte alls bra - för i samma veva blev jag blockerad från systerdotters "flöde" på FB. Ännu en sån där sak som jag banne mig inte begriper. Varför gör man sig omaket att blockera någon på det sättet? Varför inte bara plocka bort vederbörande som "vän" istället?! Eller är det så nödigt att SJÄLV kunna fortsätta ha koll på MITT flöde? Ibland undrar jag om en del människor BOR på FB? Eller tror att DET är livet?! Ännu märkligare tycker jag att det är att min systerdotter dessutom är vääääldigt aktiv med kommentarer till MINA vänners göranden och låtanden på FB? Även min sambos släktingar - som om inget alls?!

Nä, jag vet banne mig inte vad det handlar om. Jag kan GISSA mig till att det på något sätt handlar om  "kära styvmor" - det och det faktum att jag och mina två systrar efter fem års "strid" med "kära styvmor" fick ut vår del av arvet efter vår avlidne far. Efter FEM år och lite drygt 80.000 kr i advokatkostnader. En far som vi faktiskt på sätt och vis berövats på grund av hans fru. Men den delen av historien vet inte systerdotter så mycket om. Hon kanske tror att hon gör det? Hon kanske helt enkelt tycker SYND om "kära styvmor"? Att den stackaren blev ensam kvar efter pappas bortgång? I mina ögon förtjänar hon det... Men som sagt, för MIG varken har eller hade detta något med varandra att göra - min relation till systerdotter och "kära styvmor" har INGENTING med varandra att göra. Att systerdotter valde att stå vid "kära styvmors" sida lät jag bero helt enkelt. Jag ville absolut inte blanda in systerdotter i "arvstvisten".

Under årens lopp har systerdotter och hennes familj varit mycket nära mitt hjärta. Jag har alltid stått på deras sida, i vått och torrt. Jag har brytt mig, jag har värnat om dem. Jag har försökt ställa upp där jag kan och med det jag kan - lån av pengar till veterinärbesök, kattbegravningar, försökt bistå med bidrag till önskade presenter och julklappar, lånat ut låsbar brevlåda, fixat plats på ridskolan till barnen, osv. Hade någon önskat skulle jag i alla fall FÖRSÖKT plocka ner månen... jag har tyckt så mycket om dem, och verkligen försökt finnas där för dem.

Men - som vi alla förr eller senare lär oss; otack är världens lön.

Jag ger upp det här nu. Om hon någon gång kommer till saknad så vet hon var jag finns. Till dess... så tycker jag faktiskt att det är rätt skönt att INTE se hennes flöde på FB. Det är rätt befriande! Om det bar menat som något slags "straff" så var det rätt misslyckat! :-)

Vem vet, en vacker dag kanske jag skriver ner historien om "kära styvmor" också? Den borde åtminstone min systerdotter läsa ;-)

Söderut och oroad

Sitter på ett tåg väg söderut - till Malmö på kurs - och oroar mig för rapporten från Norrland. Fick ett mess från Mia att mamma hade så ont i höften, inte kunde gå, att hon fick lov att transporteras med ambulans till Sunderbyns sjukhus :-( Känner mig oerhört oroad! Oroad för såväl mamma som Chrllle!

Mia ringde just. Mamma var i alla fall på väg och Chrille än så länge hemma. Mia själv satt på vårdcentralen och väntade på vaccination. Jag ska prova ringa Chrille framåt kvällen.

Synd & saknad

Nu har det snart gått ett år sedan. Nästan ett helt år - utan att jag ens fattat varför. Jag gjorde i alla fall ett försök att ta reda på vad det handlade om, och varför. Men fick inget svar på den frågan. Och nu idag har jag tydligen uttryckt något galet igen - så nu är jag tydligen inte med på listan över vilka som får se vems inlägg på FB. Och ändå tydligen fortsatt vän med vederbörande... bara en sån sak är ju lite konstigt? Om man inte vill ha kontakt, men ändå hålla kvar ett litet halmstrå? Eller?

Jag kan tycka att det är oerhört tragiskt. Det känns på något sätt som nån slags missriktad energi. Eller bara ovilja. Och jag tänker inte tvinga mig på någon - vill man umgås med mig får man helt enkelt ta upp den kontakten själv. Jag trugar inte.

Norröver

Nu är vi på väg norrut - jag, Hasse, Agneta och Sixten. Vi startade från Vallentuna vid 7-tiden och det har gått rätt segt. Framförallt för att vi blev stående på E4:an mellan Månkarbo och Tierp på grund av en trafikolycka.

Därefter har vi haft en pinkpaus vid Gävlebro, och stannade till för lite kaffe & mackor strax före Tönnebro.

Nästa stopp var sedan vid Högskustebron.

Dock grått och bara 14 grader varmt. Passade på att nyttja toan och ta några bilder av bron. Vi satsade på att hitta en rastplats med tak utifall det tänkte bli mer regn.

Så vi hittade det här stället strax före Docksta där vi kunde äta vår lunch och Hasse passade på att promenera lite med Sixten.

Nybäddat

Nya sängen får definitivt minst en nia av tio i testsovande redan natt ett! I hopbyggande blir betyget betydligt svagare... helt slut igår kväll efter att Hasse och jag med gemensamma krafter ägnat säkert tre timmar till att "snickra" säng. Påsarna med skruvar, plugg och pryttlar var verkligen inte att leka med! *puh* nu äntligen klart alltså. Känns ändå som ett gott betyg som par att efter mer än 30 år tillsammans fortfarande kunna bygga ihop en möbel utan att "ha ihjäl" varann ;-)

Orädda :-)

Dammat av moppen

Härom dan tänkte jag att "det vore ju kul att kanske börja blogga!"... och så insåg jag ju sen att det har jag ju gjort HÄR i fem år lite drygt. Och ändå har det inte känts så - det har mest varit ett "test", och ett sätt att dela med mig av lite bilder till framför allt mina kära Mamma & Chrille ♥ Och som vanligt går tydligen tiden fort när man har roligt. Jag kan ju inte direkt påstå att jag ansträngt mig ;-) men jag kanske borde ta mig i kragen och bli lite flitigare!

Poolkanten

Sitter på poolkanten, fötterna i blötan, läser god bok, Mix Megapol skvalar ikapp med poolpumpen. För övrigt tyst och stilla så när som på lövens stilla prassel.

Sämre kan man ha det

Gräsligt?

... hm... jamen... vad får de allt ifrån?! :-)

Okända?

På Facebook brukar det ofta dyka upp en radda med namn under en rubrik med "personer du kanske känner" - jag tycker det skulle varit mycket roligare med en massa namn på folk jag kanske inte känner? Lite random, lite nytt, lite kul, lite oväntat. Sånt gillar jag :-)